Salenko förnedrar den stora satan i väst

Nu märker man att julen börjar närma sig, med allt vad det innebär. Julpynt, julstress och julmörker. Och så unken nyliberal propaganda förstås. Jag talar om Svenskt Näringslivs julkampanj ämnad att "ta udden av konsumtionskritiken" i form av tre julsagor. Sagorna handlar om saker som Svenskt Näringsliv tycker är dåliga, såsom kritik mot julens hetskonsumtion och Lagen om anställningsskydd. Sagorna är cyniska och ensidiga och sammanfattar rätt så väl borgerlighetens syn på samhället. Nu tänker jag delge mina tankar kring de tre sagorna. Det kan bli lite långrandigt för jag har mycket att säga, jag ber om ursäkt i förväg.





1. Sagan om företagaren som inte ville tjäna pengar

Sammanfattning: En stackars fabriksägare pressas av de korkade stadsborna till att låta bli att ta ut vinst, för de tycker att det är fult att tjäna pengar. Fabriksägaren säljer sina produkter jättebilligt, så att han bara har råd att betala lön till sin anställda och ta ut en pytteliten ersättning till sig själv. När fabriken blir gammal och sliten så har han inte råd att reparera sina maskiner, så fabriken måste stängas ner och alla blir arbetslösa.

Sensmoralen i den här sagan är att det är fint och bra att tjäna pengar. Om företagare får tjäna pengar så vinner alla på det. Det är klart att de har en viss poäng, företag måste ju sätta så pass höga priser att de kan betala sina egna kostnader, men det fattar väl vem som helst! Svenskt Näringsliv försöker sätta likhetstecken mellan att vinstmaximera och att täcka sina egna kostnader, som om alla företag som inte eftersträvar maximal profit automatiskt går i konkurs förr eller senare. Resonemanget är ironiskt då ett företags vinst faktiskt är pengar som tas UT ur företaget och ges till ickeproduktiva aktieägare, istället för att återinvesteras i företaget och användas till något produktivt. Ett företag som inte delar ut några pengar till aktieägare utan återinvesterar allting i sig själv skulle kunna ha lägre priser, anställa fler och växa snabbare än ett företag som eftersträvar hög avkastning för sina ägare. Om fabriksägaren i sagan verkligen brydde sig mer om samhällsnytta än vinst så hade han kunnat skaffa sig en stor konkurrensfördel gentemot de mer giriga fabrikerna genom att sänka sitt vinstuttag, och på sikt ta över hela marknaden. Sådana företag kommer dock aldrig att finnas, eftersom aktieägarna enbart är intresserade av att maximera sin vinst. Samhällsnytta i form av jobbskapande och nyttig produktion är bara tursamma bieffekter av detta.





2. Sagan om gumman som handlade för lite

Sammanfattning: En liten gumma brukar alltid handla julklappar i en liten gubbes affär. Det här året så har hon dock blivit påverkad av bittra kulturskribenter som tycker att man ska konsumera mindre. Hon låter därför bli att köpa julklappar, vilket innebär att hon får en tråkig jul, att gubben måste stänga sin affär (och inte har råd att köpa julklappar han heller) och en fattig arbetare på andra sidan jorden blir av med sitt jobb.

Detta är ett klassiskt marknadsliberalt argument. Att köpa någonting, vad som helst, är bra eftersom den som tillverkar saken får ett jobb, den som säljer saken får ett jobb, och de båda kommer i sin tur att ha råd att köpa saker av dig, så att även du får ett jobb. Omvänt så är det alltid fel att låta bli att köpa saker, eftersom man då gör någon arbetslös. Låter du bli att köpa tröjor från indien så kommer en indisk barnarbetare att bli av med sitt jobb och svälta. Låter du bli att köpa smutsiga diamanter så kommer en afrikansk gruvarbetare att bli av med sitt jobb och svälta. Låter du bli att köpa sex av en thailändsk barnprostituerad så kommer en thailändsk barnprostituerad att bli av med sitt jobb och svälta. Med detta argument kan man rättfärdiga vilka hemskheter som helst. Det är inte så att det inte är sant, det är ju självklart precis så det fungerar. Problemet är att vi tror att det enda sättet som de kan få det bättre på är att de säljer fler saker till oss. Lösningen är den motsatta, de behöver bli MINDRE beroende av oss, inte mer. De behöver lägga sina arbetstimmar på att skapa infrastruktur, utbildning och demokrati, inte krimskrams åt oss. Problemet är som vanligt att de som äger mark, fabriker och naturresurser i fattiga länder (vi) inte har något att vinna på infrastruktur och utbildning där, vi vill mycket hellre ha krimskrams. Och demokrati har aldrig klarat sig särskilt bra under kapitalism, men det är en annan historia.

Vad gäller den lille gubben som måste stänga ner sin affär så, ja, tough luck. Erbjuder man inte sånt som efterfrågas så går man under och lämnar plats för andra, så fungerar marknaden. Kreativ destruktion kallas det, ett begrepp myntat av den kände ekonomen Joseph Schumpeter, och det anses vara något positivt. Detta är något som Svenskt Näringslivs ekonomer myyycket väl känner till, när de gråter krokodiltårar över sin stackars påhittade gubbe. När svenska folket ändrar konsumtionsmönster av hänsyn till miljö och social rättvisa så är det JÄTTESYND om de företagare som går i konkurs, men när en fabrik läggs ner för att flytta produktion till Kina och tusen arbetare blir av med jobben så är det helt plötsligt så en frisk marknad fungerar. Make up your mind, Svenskt Näringsliv!





3. Sagan om flickan som inte fick chansen

Sammanfattning: En flicka har en jättebra utbildning och är till stor nytta för företaget där hon jobbar. När det börjar gå dåligt för företaget så blir de tvungna att avskeda flickan, eftersom hon har jobbat kortast tid på företaget och företaget måste följa Lagen om anställningsskydd. Detta är jätteorättvist eftersom flickan kan mycket mer än de andra på företaget, och därför borde få stanna.

Ja, nu är de på LAS igen, borgarna. Turordningsregeln i LAS säger att ett företag som måste skära ner på sin personal måste göra sig av med de senast anställda först. Ju längre man har jobbat på företaget desto säkrare är man, alltså. Detta tycker Svenskt Näringsliv är jättedumt, och det kan man ju förstå. Ett företag vill ju helst sparka de som jobbar sämst, och behålla de som jobbar bäst. Nu kan ett företag tvingas att dras med kassa anställda, och det kan ju vara ett problem för dem, det kan även jag gå med på. Frågan är hur det hade sett ut om den regeln inte hade funnits. Då hade företag kunnat sparka vilka de ville, när de skulle skära ner. Detta hade underlättat för företag att göra sig av med lata anställda, men det hade även underlättat för dem att göra sig av med uppkäftiga anställda, fackanslutna anställda, anställda som insisterar på sina rättigheter, anställda som vägrar ligga med chefen på firmafesten, mörkhyade anställda, homosexulla anställda osv osv osv. Tjejen i sagan tycker att regeln är jätteorättvis, men hela grejen med regeln är ju just att den är rättvis. Om någon anställd måste gå så följer man ett strikt regelverk med klara bestämmelser, istället för chefens godtycke. Förr eller senare så kommer den som blir av med jobbet via turordningsregeln att få en anställning under en längre tid, och därmed skyddas av turordningsregeln.

I Svenskt Näringslivs Sverige så hade julsagan sett annorlunda ut. Flickan med den värdefulla utbildningen skulle få behålla jobbet och någon annan stackare hade fått sparken. Fem år senare så hade flickan blivit gravid. Eftersom hon nu inte kunde jobba lika hårt som tidigare så skulle hennes produktivitet sjunka, för att inte tala om hennes förväntade mammaledighet. Plötsligt så hade det gått "dåligt" för företaget och de hade blivit tvungna att låta flickan gå. Även detta skulle nog flickan tycka var orättvist, men i Svenskt Näringslivs Sverige finns varken LAS eller fackföreningar att luta sig mot. THE END.



Oj, nu har jag skrivit jättemycket märker jag. Jaja, ni behöver inte läsa det. Fast om ni läser detta så har ni antagligen redan läst igenom allt. Haha! You fools!